Var tvungen att dela med mig av detta underbara. God, I love my humour.

Skaffat mig en ny bästis, aka iPhone, och tillsammans har vi gett oss in på det där med Instagram.
Användarnamnet är peleelin och det kommer troligtvis att bli som så att jag är mer aktiv där än här. 

(puss & förlåt på förhand)

Tio dagar in på första månaden året 2013. Förutom att det är torsdag, tredje dagen i skolan efter jullovet och fint väder för en gångs skull, så innebär detta även att det är *virveltrumma* min nittonde födelsedag! Ingen så värst big deal, egentligen, mer än att det är ett ynka år kvar tills lilla jag inte längre är tonåring utan får traska in på bolaget själv. Men att fylla år är väl alltid (eller i alla fall tills man fyller typ 30) rätt så roligt ändå.

När man kikar tillbaka så känns det inte som att det var så längesedan vi var här sist gång, när jag äntligen fyllde 18, men ändå har det ju faktiskt hänt sjukt mycket och mitt artonde år i livet har varit fenomenalt. Året då jag äntligen började känna av alla fördelar med att vara myndig, började dra ut på krogen och skaffade körkort. Året då jag klippte håret kortare och kortare och blekte det superljust, för att sedan återgå till att bli brunhårig följt av rödtott igen. Jag drog i mars iväg till Lanzarote och hade det helskönt med Wille, innan vi efter några månader bröt upp (without any hard feelings, till bådas förnöjelse). Skaffade min första tatuering (som jag fortfarande tycker är ruskigt snygg) och började bli en riktig kaffekärring. Fick i sista minuten sommarjobb på Coop - det bästa jobbet jag har haft hittills, och drog till Peace & Love för andra året i rad, hade det asnice och fick se bland annat Kent, Skrillex och en påtänd Rihanna på scen. Bestämde mig för att pierca mig som en tjur, började mitt sista år på gymnasiet och hade det allmänt skitgött med sköna folk, goa fester och sena nätter. Men bäst av allt, och rätt så svårt att toppa, var väl ändå (självfallet) volontärresan till Ghana. Som sagt, mitt år som artonåring var superbt, och jag hoppas och tror att mitt nittonde år kommer att ha en hel del att bjuda på, det också! 

Jag lever, och jag hoppas att ingen trott något annat när det var så längesedan vi hördes. Jag är jävligt kass på att uppdatera, förlåt! Bortförklarar mig med att det har varit väldigt mycket i skolan sedan jag kom hem, och att jag under min lediga tid försökt träffa vänner och hitta på roligheter snarare än att ta tag i att redigera alla bilder från resan och skriva av mig - men självklart ska jag berätta om min resa!



Nu har jag varit hemma i en och en halv månad,och det är fortfarande lite svårt att greppa att jag faktiskt har varit där nere i Ghana. Jag kan egentligen inte med ord förklara hur häftigt, kul, givande och berörande ända in i hjärtat det har varit - det här är en sådan där grej som man måste uppleva för att fullt kunna förstå. Kanske låter överdrivet eller löjligt, men vet inte hur jag annars ska formulera det. Jag är så himla glad att jag inte lät den här resan stanna vid att bara vara en idé - som det rätt så lätt kan bli - utan faktiskt fullföljde den. Det är nog det bästa jag någonsin har gjort. Resan dit, eller natten på Istanbuls flygplats snarare, var däremot bland det värsta jag har varit med om. Trött, ensam tjej som mitt i natten skulle hitta till flyghotellet bland hjorder av stressade resenärer och personal som varken verkade förstå mig eller kunde göra sig förstådda, på en flygplats fyra våningar stor. Att sedan äntligen hitta hotellet, ta en dusch och lägga sig i hotellsängen var gudomligt, och flygresan fortsatte efter det att vara hur bra som helst med god mat, bra filmer och en av de mest magiska utsikter jag har skådat.

Väl nere i Ghana spenderades de två första dagarna tillsammans med nio andra volontärer från Sverige, för att vi skulle få en liten introdution av landet, kulturen och språket tillsammans. Jag skulle enligt mina papper sedan bo hos en värdfamilj, men innan vi skulle åka iväg till de olika barnhem som vi hade blivit tilldelade att arbeta på, så ändrades planerna för att jag inte skulle behöva vara ensam volontär på mitt ställe. Jag hamnade istället i en annan by, där jag bodde på själva barnhemmet tillsammans med några andra svenska volontärer jag anlänt samtidigt som, samt några australienare. En stor lättnad faktiskt, för med så mycket nya intryck och nytt att anpassa sig till (den ghanska kulturen skiljer sig verkligen mot den svenska) så behöver man nästan någon att dela det med, som upplever samma sak som en själv. Det blir verkligen för mycket emellanåt och man kan känna sig hemsk för att man bara vill gå in på rummet och komma ifrån allt ibland, så då är det riktigt skönt att ha likasinnade runtomsig som kan dra en ner på jorden igen, få en att fatta att det är normalt liksom. Lyckades för övrigt hamna tillsammans med de tjejer som jag kände att jag hade klickat allra bästmed, vilket gjorde allting ännu bättre.

Direkt när minibussen (eller trotro, som de kallas) kom åkandes med oss nya volontärer in på grusvägen till barnhemmet, så kom barnen springandes mot oss och vi möttes av leenden, kramar och små söta brev som de hade skrivit åt oss när vi öppnade dörren och klev ut. Den värmen och kärleken bara växte under de veckorna vi var där, och lika snabbt som barnen fäste sig vid oss så blev vi helt tokfästa vid dem. Ghanianerna är ett väldigt varmt och gästvänligt folk och det var riktigt kul att få att komma så nära inpå deras kultur och vardag.

Vi hade sedan inga klara, konkreta arbetsuppgifter på barnhemmet, utan det handlade mycket om att ta egna initiativ och se efter vad som behöver göras för tillfället - och så tror jag att det är med många volontärarbeten. Det stod i våra papper att vi hade arbetstid mellan ca 8-16, men eftersom att vi bodde på barnhemmet så "arbetade" vi ju liksom under all vår vakna tid - förutom på helgen då vi var lediga och åkte till kusten, och på vissa eftermiddagar då vi åkte in till stan en sväng. Leka med barnen, hjälpa till med undervisningen, dela ut mat när det är matdags, bada dem och helt enkelt finnas där för dem, var det vi främst gjorde. De ghanianer som arbetar på barnhemmet gör oftast inte det för att de verkligen bryr sig om dessa barn, fick vi höra av vår kontaktperson, utan helt enkelt för att det bara är ett jobb - så att vi volontärer bara finns där för barnen, visar att vi bryr oss och ger dem den kärlek de saknar från föräldrar, betyder väldigt mycket.

Två veckor kändes faktiskt som lagom att börja med, för att se om det här ens var något för mig och för att det var första gången jag reste utomlands ensam, men jag vill definitivt åka iväg på något liknande under en längre period i framtiden. Jag upplevde och lärde mig så himla mycket nytt att det kändes som att jag var borta minst dubbelt så länge! Det är väldigt givande att se problemen själv, och inte bara genom andras bilder, eller en videokamera. Även om det låter klyschigt, så känner jag verkligen att jag har fått mer perspektiv och ett bättre sätt att se på saker och ting efter den här resan, och jag har efter detta en lite större aning om vad jag vill göra i livet.

▲▼▲

Känner att jag har jättesvårt för att veta vad jag ska berätta egentligen, det finns ju faktiskt så himla mycket jag skulle kunna säga. Har ni några frågor, något speciellt ni vill få reda på eller veta mer om? Fråga bara på i sådana fall, jag svarar mer än gärna!

Då var det dags - Afrika, here I come! Vi hörs om lite mer än två veckor, förhoppningsvis.

Resfeber. Som fan. Och pillerna jag ska ta en gång i veckan som vaccinerar mig mot malaria bringar rätt otrevliga bieffekter som inte direkt gör det lättare. Men jag känner lite som så, att kan andra - så kan fan jag med. Tre dagar kvar. Damn.

Var och hälsade på pappas nykomling till familjen i söndags och längtar redan efter honom igen. Så himla liten, så otroligt söt, så väldans gosig, lurvig och mysig. Åh ♡